Filmens handling:
James Miller (spelas av William Shimell) är en engelsk författare som skrivit en bok om kopian och orginalet..."Bestyrkt kopia". Han ska promota sin bok och talar om den inför ett antal människor...Däribland finns en kvinna, en fransyska som heter Elle (spelas av Juliette Binoche), som bokar ett möte med honom...
Varför, Elle vill ha detta möte förstår man inte riktigt i från början, men genom hennes son som också är med i början av filmen förstår man att hon är intresserad av den här mannen, James.
De träffas så dagen därpå, Elle och James, i hennes galleri men sedan beger de sig ut på en liten bilresa i Italienska Toscanas vackra omgivningar...
De diskuterar hans bok, om kopian är bättre än orginalet, eller tvärtom och kommer in på andra mer relationsliknande frågor. När de stannar på ett kafé börjar det framgå att de faktiskt är gifta och har känt varandra i 15 år. En äldre kvinna äger kafét och hon börjar prata med Elle medans James är ute och pratar i sin mobil...Kvinnan i kafét menar att James är en bra man att vara gift med, och säger: "Det vore dumt av oss att bli olyckliga för idealets skull". Vad hon menar med det kan väl vara att vi kvinnor stirrar oss blinda på en idealbild i stället för att vara nöjd med mannen som han är...Jag vet inte, men den meningen fastnade hos mig av någon anledning...Och visst ligger det någon sanning i den...Men för den sakens skull ska man väl inte nöja sig med vad som helst? Eller?
I alla fall verkar deras relation, Elles och James, vara riktigt på fallrepet, hon vill ha mer än hon kan få, hon vill ha uppmärksamhet och minns saker som hände tidigare i deras relation, medan mannen varken minns eller verkar bry sig särskilt mycket om de har en relation eller inte. Han är kall och likgiltig och man lär inte känna honom. Han visar inte mycket medan hon gör allt för att vinna honom tillbaka genom att prata och visa sig från sin bästa sida.
Jag funderar på vad regissören vill med filmen mer än diskutera vad som är mest äkta, orginalet eller kopian? Som relationsfilm, är den ganska enahanda, även om samtalet mellan paret, visst kan vara intressant mellan varven...
Det känns ändå märkligt att kvinnan inte gett upp hoppet om relationen för längesedan, utan fortsätter med att bjuda ut sig till mannen under hela filmen. Menar filmskaparen att vi kvinnor är så enfaldiga? Och mannen, vad ska han stå för? Varför ville han träffa henne över huvudtaget när han egentligen inte är intresserad?
Det som också slår mig är deras olika språk, den ena engelsk och den andra fransk. Hon har lärt sig hans men inte han hennes...Deras olika språk förstärker den där känslan av att de "talar olika språk" mer än bara tekniskt sett, de har helt enkelt helt olika utgångspunkter för hur en relation ska vara. De kommer från olika planeter, typ...Men i mina ögon känns det som en väldigt gammalmodig inställning i könsrollstänkandet...Har vi inte kommit längre än så?
Jag säger njae, till den här filmen, den lyckades inte fånga mitt intresse fullt ut och får en 2 av 5...
Regissör: Abbas Kiarostami
Författare: Caroline Eliacheff (manuskript), Abbas KiarostamiSkådespelare: Juliette Binoche, William Shimell och Jean-Claude Carrière
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar