Hur är det att växa upp med en frånvarande pappa? Att som barn bli bortvald för att en förälder tycker sig ha andra viktiga saker att göra? Det tycker jag är den stora grundfrågan i Min så kallade pappa, en film som regisserats av Ulf Malmros. Kan man sedan förlåta detta svek och sedan börja att ta hand om sin egen förälder när man själv har blivit vuxen?
I filmen får man följa Malin (spelas av Vera Vitali) som nu är en höggravid småskollärarinna och inne i en identitetskris. Vi får se hur hon blickar tillbaka på livet och blir lämnad utanför en port av sin mamma för att invänta en pappa som aldrig kommer. Sedan verkar pappan försvinna helt ur Malins liv men när hon behöver en ny bostad, efter ett gräl med sin pojkvän, börjar söka efter sin far så hittar hon honom på ett sjukhus.
Pappan, Martin Sandahl (spelas av Mikael Nyqvist) är en hårt arbetande skådespelare som aldrig fått några större roller. Han väntar fortfarande på sitt livs roll när han drabbas av en hjärnblödning under en fest och hamnar på sjukhus. Det är där han nu möter sin dotter för första gången sedan hon är vuxen och han har inget minne av varken henne eller sitt tidigare liv. Vilket gör att de får börja lära känna varandra på nytt igen. Som om livet eller ödet ger dem en ny chans att skapa en relation till varandra.
Jag tycker att Min så kallade pappa känns mycket välspelad överlag och att Vera Vitali gör en bra tolkning av sin roll. Pluspoäng från min sida är att filmen inte känns tung trots det ganska tunga temat. Man har också lyckats fånga det riktigt vardagsnära på ett intressant sätt, till exempel när Martin ska lära sig att steka ägg på nytt. Om jag ska klaga på något är det väl att slutet inte känns riktigt trovärdigt, det känns lite banalt och tillrättalagt.
Regissör: Ulf Malmros
Skådespelare: Michael Nyqvist, Vera Vitali, Lisa Henni, Se hela roll listan här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar